2008-12-07

World water chandeleir - Stockholms auktionsverk

Stockholms Stadsmission har varje år en auktion till fördel för hemlösa, där ett 20-tal konstnärer bjuds in för att bidra med ett verk. Vi bjöds in med World Water Chandeleir som skapades på Djurgårdsbrunn i sommras. Igår skedde auktionen och kronan startade på 6.000 kr och slutade på 35.000 kr!! Näst högsta priset blev denna krona. 

BECKMANS DESIGNHÖGSKOLA:
Gabriel Blidö (född 1982), Lisa Granberg (född 1980), Lisa Possne (född 1982), Frida Ringström (född 1983), Daniel Svahn (född 1979), Helena Svensson (född 1983)

STOCKHOLMS UNIVERSITET, Internationella Curatorsutbildningen:
Tomas Rajnai (född 1979)

World Water Chandelier
Takarmatur/installation, utförd 2008.
Varierande material av bl.a. PET-flaskor (polyetylentereftalat),
fiskelina, aluminium, stål, plywood och belysning, 230 x 120 cm;
Utställd på Nordiska Kompaniet, Hamngatan, 2008.
Utrop: SEK 6 000-


Fantastiskt kul!




3 kommentarer:

A.P.SE sa...

Lyssna på Rolf Nilsson istället som är talesperson för de hemlösa. Han tycker det ni gör som ex är bullshit! Ta hem en hemlös istället och låt denne bo i ert hem!

rolfnilsson2001 sa...

Insamlingsrekord för välgörenhet trots finanskrisen går det utläsa i några av våra största tidningar, rekordet på 5,3 miljarder från 2005 beräknas bli tangerat i år. Det borde utifrån den girighet som genomsyrar världen finnas ett stort allmänt intresse av att veta lite mer om dessa pengar och de ”heliga korna” välgörenhets/frivilligorganisationerna vi har i Sverige. Men av någon underlig anledning verkar intresset för detta vara lågt, så organisationer kan fortsätta agera helt fritt. Men skulle jag skänka pengar till vad det än må vara, vill jag veta att mottagaren gagnar de människor tiggeriet bygger på. Hjälp till hemlösa, är att göra människor till ”vanliga” medborgare, med samma rättigheter som övrig befolkning. Inte ”lotsa” in människor i ett system fullt med ”diagnoskåta” problemorienterare som med alla medel förvarar detta system uppbyggt mer för de själva än hjälp åt de förpassade.

Trots detta skänker vi godtroget ofantliga summor pengar och saker till deras second hand affärer. Någonstans tror jag detta görs av våra medborgare för att utsatta människor ska få möjlighet att leva ett någorlunda “normalt” liv. Så utifrån den tanken kan man fråga sig varför våra fattiga och människor i hemlöshet trots antalet miljarder kronor som spenderas för detta ändamål ständigt ökar i antal. Samtidigt som detta sker växer och växer paradoxalt nog också dessa organisationer i både antal och i anställda hjälpare. Vilket idag betyder cirka 900 verksamheter och ungefär 30 000 avlönade.

Kan det verkligen vara meningen att vissa människor ska ha/få betalt för att kunna känna sig goda över den bistra sanningen, den att utsatta människor görs livstidsberoende av fattigvård för att överleva i ett av världens rikaste länder?

Är det verkligen omtanke som leder till att de som har ska ge till dem som inte har? Eller rör det sig om ett sätt att för stunden trösta? En tröst för båda parter. För i det långa och till synes oändligt utdragna loppet känns denna hållning mer som ett sätt att dölja den verklighet många av våra medborgare lever i, men vi andra inte vill se. Detta görs samtidigt som vi biter oss allt hårdare om våra egna privilegier.

Kanske skäms vi någonstans djupt inom oss i vår krampaktiga värld av en föreställning som handlar om att vissa av oss ska ha makt och möjlighet att välja huruvida en människa ska få leva eller inte. Vanliga människor ska till och med få känna sig snälla för att de nådigt delar med sig av det som de själva är en del av. Det som de visserligen tack vare sin duglighet och sin förmåga eller genom sina kontakter eller sin härkomst fått på sin lott att förvalta men som i grunden inte tillhör dem mer än någon annan.

Ägandet har fått ett överdrivet och omåttligt stort utrymme i våra tankar om vad det är och betyder att vara medmänniska.



God Jul o Gott Nytt År!

Roffe Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa

rolfnilsson2001 sa...

Varje hemlös person i Sverige kostar skattebetalarna omkring 600 000 kronor per år, vilket innebär att den årliga kostnaden för alla cirka 18 000 hemlösa vi har i vårt land slutar på i runda tal 11 miljarder. Detta är uppskattade siffror ur en rapport från Lunds socialhögskola. För 11 miljarder skulle 11 000 lägenheter i miljonklassen kunna köpas in och därefter kunde det stöd och den hjälp som krävs för att behålla dessa ges till de människor som vill och behöver det. Det skulle innebära att hemlösheten skulle vara löst på ett par år. En tanke bara!
Men verkligheten ser både dystrare och helt annorlunda ut, idag verkar istället pengarna användas till att vidmakthålla och bygga in hemlösheten i samhället. Det görs helt enkelt genom att vi bygger upp en särskiljande sekundär bostadsmarknad för hemlösa och fattiga människor, där härbärgen, stegboenden, referensboenden, träningsboenden, korttidsboenden och 10 talet andra uppfinningsrika boendedefinitioner finns att tillgå. Inom denna boendesfär finns sedan en arbetsmarknad för ett stort antal problemorienterade och ”kontrollfreakade” människor som tycks vara avlönade endast för att förminska och diagnostisera redan utsatta människor. Helst så mycket att ett eget tryggt hem med ett fungerande privatliv aldrig ska behöva komma på tal.
Med mina över 30 års långa självupplevda erfarenhet av olika ”uppfostringsboendelösningar” är jag övertygad om svårigheten att finna en mer hopplös, mer verkningslös eller dyrare lösning än denna. Finns det överhuvudtaget en vilja i vårt land att leva upp till vår egen regeringsform och allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på? Om så var fallet skulle vi då inte av den diskriminering som dagligen pågår och allas ”rätt till bostad”, avsatt några miljarder för uppbyggnad av små billiga integrerade hyresrätter?
Vi ska strax läsa några utdrag ur vad våra mest ansedda forskare på hemlöshet har kommit fram till om denna snabbt växande sekundära bostadsmarknad (boendetrappor). Denna lukrativa boendemarknad våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och privata aktörer förespråkar och bygger vidare på. Utöver de nedanstående forskarna finns många fler som kommit fram till liknande slutsatser.
Så här säger Ingrid Sahlin: ”Jag påvisade redan för tio år sedan att i kommuner som använder boendetrappor är helt hemlösa avsevärt fler än i kommuner som inte gör det”.
Cecilia Löfstrand säger så här: ”På den sekundära bostadsmarknaden har andrahandskontraktet konstruerats enbart för att begränsa den boendes rättigheter. De boendelösningar som kommunerna erbjuder hemlösa är vanligtvis andrahandsupplåtelser som är kombinerade med specialvillkor som innebär betydande begränsningar i hyresgästens möjligheter att disponera och förfoga över bostaden. Dessa går ofta långt utöver dem som gäller för övriga, ”vanliga”, hyresgäster och är inte så sällan integritetskränkande, i vissa fall direkt olagliga (SOU 2001:95, SOU 2004:3). De kan bl.a. innebära förbud mot att ha övernattande gäster eller sällskapsdjur i bostaden. Bostaden är för socialtjänsten ett medel för att uppnå en viss målsättning som formulerats i en s.k. arbetsplan. För att få ett andrahandskontrakt måste klienten underkasta sig tillsyn och kontroll, ett uttryckligt villkor från socialtjänsten och fastighetsägaren, vilket bland annat innebär oanmälda hembesök med hjälp av en extranyckel ”.
Så här säger Hans Swärd: ”De organisationer som idag finns där för att hjälpa våra hemlösa är kvarhållande och arbetar helt utan syfte”.
Vad säger Socialstyrelsen och Boverket? Jo, ”Socialstyrelsen och Boverket menar att det till och med kan vara en belastning att ha en bostad genom socialtjänsten, eftersom risken finns att man efter det aldrig blir godkänd som hyresgäst med eget förstahandskontrakt. Dessa kommunala boendelösningar för hemlösa blir därför ofta en separat bostadsmarknad, med helt egna regler och förutsättningar”.
Maria Larsson som ansvarig minister i hemlöshetsfrågor tycker så här: Det behövs mer evidens, då jag anser det finns för lite forskning på området?? ”Jag tycker socialtjänsten och våra frivilligorganisationer samarbetar mycket bra och gör ett ovärderligt jobb för att hjälpa våra hemlösa”.
Vad Maria Larsson verkar söka efter i sin desperation, är snarare ett sätt att försöka köpa tid för att förhala sanningen och samtidigt utnyttja och cementera hemlösheten ytterligare i hjälplösa organisationer på grund av deras bidragsbehov. Vidare handlar det kanske även lite om att för hennes egen trovärdighets skull fortast möjligt försöka hitta en forskare som är villig att stödja denna vidriga människosyn mot våra hemlösa och fattiga medborgare med en ”evidens”. Men skulle det funnits någon mening med alla hyllmeter av evidens som finns och åter efterfrågas i den här frågan, varför har vi då inte agerat tidigare utifrån de forskningsresultat som redan presenterats?
Om denna egoistiska och giriga samhällsuppbyggnad ska gälla i framtiden så kommer även kostnaderna för fler väktare och ytterligare poliser att skjuta i höjden, då vi tycks arbeta utifrån någon tro att fler och fler batonger ska kunna lösa hemlösheten genom segregation.


Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa